Foto: Christin Hume
Den svenska lagstiftningen om handelsagenter, dvs. Lagen (1991:351) om handelsagentur, bygger på ett direktiv från dåvarande EG (nu EU), nämligen Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. Eftersom direktivet är ”lagstiftning” från EU kan t.ex. svenska domstolar be EU-domstolen tolka enskilda länders lagstiftning som bygger på direktivet. Det har nu EU-domstolen gjort i ett uppmärksammat fall, där högsta domstolen i Förenade Kungadömet (alltså UK) har ställt en fråga.
Vad som gör EU-domstolens avgörande intressant för oss i Sverige är att det kanske står i strid med en tolkning av lagen om handelsagentur som den svenska Högsta domstolen gjorde 2008. En fråga som kom upp där var bl.a. om tidsbegränsade nyttjanderätter till datorprogram kunde anses som en vara i lagens mening. För att lagen skulle vara direkt tillämplig krävdes nämligen att datorprogrammen skulle anses utgöra varor (dvs. ”lösöre”), vilket kunde ifrågasättas eftersom upplåtelse av datorprogram egentligen gäller licensiering av upphovsrätt.
Den svenska Högsta domstolen kom 2008 fram till att en programlicens som var begränsad i tiden inte kunde anses som en vara. Därför var lagen om handelsagentur inte direkt tillämplig på parternas förhållande. Agentens avgångsvederlag beräknades därför bara på en del av den ersättning som agenten hade fått under avtalet och blev därför lägre.
Varför är då detta intressant? Jo, i det nya fallet från EU-domstolen har man kommit fram till något som kanske strider mot det svenska avgörandet från 2008. EU-domstolen har nämligen tolkat begreppet ”försäljning av varor” utifrån försäljning av obegränsade licenser och skriver att: ”…”försäljning av varor”, som avses i artikel 1.2 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter, ska tolkas på så sätt att det kan omfatta en åtgärd genom vilken en kund, mot betalning av ett pris, tillhandahålls en programvara på elektronisk väg, när tillhandahållandet åtföljs av en i tiden obegränsad licens för användningen av denna programvara.”
Som jag nämnde ovan hade Högsta domstolen i det svenska rättsfallet kommit fram till att en tidsbegränsadnyttjanderätt (alltså ”licens”) till program inte ska anses som en vara. EU-domstolens avgörande är att en obegränsad licens till program ska anses som en vara. EU-domstolens avgörande är bindande för svenska domstolar och detta kommer att få betydelse för tillämpningen av agentlagstiftningen i framtiden. Vilken betydelse, ja det får vi se. Hur stor är egentligen skillnaden mellan en tidsbegränsad och en obegränsad licens till datorprogram?
Denna text är skriven av Anders Thylin, expertjurist på Trade Partners Sweden och partner på Astra Advokater.